Jag var duktig och började plugga. Nu har jag läst två kapitel om jävla fysiker och om deras jäkla kvarkar, protoner, leptoner, neutroner, bosoner och hur det försöker ta reda på hur gammal jorden är. Och det har fel varje gång. Hur de lägger 2 miljarder dollar på en 22 km grop, som de sedan inte ska använda.

Författaren till den här jäkla boken jag läser har dock lite humor. Hade han inte det så skulle jag fan i mig inte palla att läsa den. Jag förstår verkligen inte syftet med att läsa den här boken. Den känns helt meningslös för mig som lärare.

Jag tänkte skriva med författarens sammanfattning av ett kapitel för det är så klockrent: Summan av allt detta är att vi lever i ett universum vars ålder vi inte riktigt kan beräkna, vars omgivande stjärnor vi inte med säkerhet vet hur långt de är ifrån oss eller varandra, och vars materia vi inte kan identifiera med som fungerar i enlighet med naturlagar vilkas egenskaper vi inte förstår på djupet. Och med den ganska oroande sammanfattningen tar vi och återvänder till planeten jorden för att begrunda något vi faktiskt förstår - även om du vid det här laget kanske inte bli förvånad över att höra att vi inte förstår allt fullt ut och att det vi förstår har vi inte förstått särskilt länge.

Dessutom skrev han: Fysik är egentligen inget annat än ett sökande efter den slutgiltiga enkelheten, men hittills är det enda vi lyckats skapa är ett slags elegant röra.

Också klockrent. Men jag blir så irriterad. Irriterad irriterad irriterad. Så nu tänker jag sätta mig i soffan. Invänta maten. Kolla SATC och njuta av enkelheten med min älskade brieost.