Börjes barnbarn

...i den vackra hösten. Jag älskar den tidiga hösten. Innan det blivit för grått, plaskigt och trist. Nu är den som bäst! Solen värmer, vinden är svalkande, luften är frisk, himlen är sådär härligt blå och naturen är så vacker.

 

Jag tänkte ta en sväng till affären för att köpa rakgel, brieost till kvällen, ingefära till te, honung till te och även till marinaden som jag skulle göra till kycklingen (om någon ville skriva upp?). Jag stoppade lurarna i öronen och gick till Ica Maxi. Hade tänkt ta bussen hem, men det var så himla skönt ute, så jag ville fortsätta gå lite till. Gick över Rävåskullen bort till Nobelhallen. När jag ändå var där, så tänkte jag att jag tar ett varv i Nobelspåret. Jag har ju aldrig gått där förut. Sagt och gjort. Och när jag ändå var vid Nobel.. Varför inte testa att gå upp för Nobelbacken liksom? Uppåt gick jag. Uppe på toppen knallade jag runt lite. Knappt varit där heller så jag kände mig smått vilsen med stigar hit och dit. Då mötte jag ironiskt nog tre orienterande skolelever med karta i hand. De jublade när de såg mig och hoppades på att jag kunde hjälpa till. De var uppenbarligen mer vilse än jag, trots kartan. Fick både se och höra en hackspett (eller "hackepett") innan jag tog mig ner för backen och gick längs Carls Åby vägen för att komma ut vid Loviselund, och vände stegen mot sjön. Jag mena.. har jag gått på en sån här sightseeing genom stan så kan jag ju lika gärna ta en promenad längs Möckeln. Det är himla fint där faktiskt. Om man faktiskt tar sig tiden att se sig omkring. Lasarettsbacken upp och sista femton minutrarna hemåt. Den lilla promenaden blev totalt på ca tre och en halvtimme.