September och oktober
Kategori: Dagbok
Bildbomb på Disa <3
Hon assisterar gärna när det är dags för att tvätta och framförallt vika tvätt.
Dansen
Koreografera och undervisa. + lite extra med städa, schema och planering. Musikansvarig i både Kumla och Falköping.
Jobb
Fick en till inventering av Manpower. I Karlstad denna gång. I början på oktober gick jag på intervju för Student Consulting. Min första gruppintervju. Spännande. Fick jobbet och har inventerat två dagar på Marieberg och en dag i Hallsberg. När jag ändå var i Hallsberg så passade jag på med ett besök hos pappa på Volvo. Lite lunch och en snabb rundtur där <3
Övrigt
Jag började unna mig att ta bilen till fina promenader. Runt lägenheten finns det inte mycket till natur. Det blir inte ofta, men bestämde att jag gott kan unna mig det ibland. Upptäckt vackra Råvåskullen. En varv runt Gryten har jag tagit också. I år var det dags att lämna cellprov igen. Viktigt. Kom brev som sa att det såg normalt ut.
Lov
Efter tio veckor på raken med undervisning ihop med lite extrajobb så var det slitet i kropp och knopp. Jag bokade in en massage på fredagen som en riktigt bra start på en veckas lov. Ljuvligt! Efter det gjorde jag ett utkast på schema till hösten. Tog helg med älskling. Vi körde Peggan till Långerud för underhåll. Lovveckans första dagar mixade jag musik och började planera inför min första tävling som tävlingsledare. Nervöst! Hämtade energi genom lite promenad med Elina, en med mamma och telefonsamtal med Sandra <3
Lovet innebar också möjlighet att uppdatera här. Det brukar ju alltid bli ett uppehåll på sisådär ett halvår och sen skriver jag ikapp för att dokumentera, blicka bakåt för att sakteligen komma till nu. Orden har inte flödat lika lätt vid den här uppdateringen. Pandemi råder. I början kändes allt förvirrat overkligt. Men tillslut så landar man och livet rullar på "som vanligt" men med restriktioner. Fast "som vanligt" inkluderar ju allt. Två i min närhet som har förlorat en familjemedlem i cancer. Det är känns så overkligt, men är verkligt i allra högsta grad. Jag vill trösta, men det finns knappast ord till det. Ord känns futtigt här...
Vi skrattade och grät ihop. Det var både fint och sorgligt. Jag kommer aldrig riktigt förstå förrän jag själv är där. Den tanken är obehaglig.
Adam. Aila. Risto.
Det märkliga(?) är att i stunden, där och då, och strax efter... Det går så mycket tankar. Framförallt kommer insikten om att ta tillvara på livet. Hur då? Vad innebär det? Vad är viktigt? Efter ett tag klingar det av och vardagen ser ut som vanligt igen. Insikten finns ändå kvar nånstans i bakhuvudet. Frågan är vad gör jag av den insikten?
