Nu är jag hemma från en veckas Vinterutbildning uppe i Sälen. Åkte i måndags och kom hem för nån timme sen. Det har varit roligt, tråkigt, intressant, ointressant, annorlunda, knäppt och helt underbart. När vi kom upp var det tänkt att vi bara skulle slänga in packningen i stugorna och sen dra iväg på första längd-passet. Yeah right? Det blev ju inte riktigt så, men vi kom iväg iallafall. Det var kul, men jävligt svårt. Åka längdskidor har aldrig riktigt varit min grej liksom. Förövrigt så hatar jag att tävlingar då det sätts en enorm press, speciellt på den/dom som känner sig sämst.... Kvällen innebar mestadels käk, samling och bekanta sig med stugan och dess invånare. Allt var frid och fröjd eftersom det var första dagen...

På tisdagen hade vi första utförs-passet och det gick väl i ungefär samma stil som längd-passet. Skillnaden var väl att jag fick hålla mitt tempo (för en gångs skull!!) Slalom var jag ju dock lite mer bekant med än längdskidor, samt att i slalom så tar jag mig ju på ett eller annat sätt framåt (neråt) och jag KAN bromsa.... Ramlade endast två gånger. Första gången var då en ungjävel körde på mig/mina skidor och andra gången fick jag nån konstig svusch med skidorna så de flög av. Efter lunch hade vi längd-pass nr.2 och det gick betydligt lättare och bättre än det första. Kände att jag gjorde framsteg. På kvällen fick jag hemlängtan... det gick över efter att fått pratar med kärleken och spela roligt spel...

Ondagen så var det slalom för hela slanten. Både före och efter lunch. Innan lunch gjorde jag de största framstegen och det var riktigt trevligt att åka. Lyckades övertala fröken om att åka till Hundfjället (vår hållplats var Myrflodammen beläget några km från Tandådalen). Man lär ju få mer motivation till att åka om man får prova på lite nya backar. Efter lunch blev det dock lite jävligare. Mitt humör sattes i gungning, men det var bara att bita ihop. På utsidan log man och på insidan pendlade humöret.... Kvällen innebar käk på fin resturang. Lärarna + 3 av 11 elever infann sig på denna måltid. Leende på utsidan och en rejäl knuff på humör-pendeln....

Under torsdagen skulle Idrottslinjen på Örebro Folkhögskola ge sig ut på tur på ca 1 mil. Humöret var sådär efter gårdagen, men det hölls uppe av intresset för att prova på något nytt. Att gå på tur. Tanken är att man ska i grupp, knalla på med längd-skidor i ett lugnt tempo, uppe på fjället. Det där lugna tempot såg jag inte skymten av de x-antal hundra metrarna jag gick. Uppåt gick turen och neråt gick Emmas humör... Ilskan sprutade ut där den brukar, och Emma skjutsades hem. Ventilerade ilskan, och jag tittade på film och sjöng Sing-star istället. Kvällen innebar fest och utgång. Ganska intressant kväll. Höjdpunkten var nog när jag och en klasskompis blev uppraggade av en skitsnygg tjej på dansgolvet. En annan (manlig) klasskompis dök upp och sabbade hela skiten. Det kunde ju för fasen ha hettat till där!

Efter en partykväll trodde man att man skulle få lite sovmorgon, men ack så fel jag hade. Fredagen innebar valfritt. Slalom eller längd. Från början var det sagt att de som åkte längd skulle få välja själva när på dygnet de ville åka och slalom gänget skulle upp tidigt för att hinna med några åk. Hell no! Längdskidåkarna var tvugna att gå upp tidigt ändå... Dessutom blir man väckt av några städglada idioter till stug-sambos... Jag tyckte att det skulle bli så jävla skönt att få åka lite längd i mitt alldeles egna tempo, med mina egna funderingar och bygga upp en positiv relation till denna motionsform för eventuellt inviga den i min egen vardag. Hell no again! Spåren var så isiga att en pytte pytte obefintlig backe innbar världens glid, som innebar världens fart, som kunde innebära rejäl skada för sånna som inte kan stanna med längskidor (jag). Det blev 2,5 km. Sen gick jag och la mig, var så jävla less på skidor och bara längtade hem.

Nu är jag hemma!

....och jag ska göra allt i mitt egna tempo