Tisdagen blev typ en repris på måndagen. Fast värre. Jag hade nog redan feber när jag åkte till badhuset, vilket jag kanske inte borde ha gjort. Men dit åkte jag iaf. Cyklade dit, men hade tillräckligt med vett i huvudet för att kolla om jag kunde få skjuts hem. En timme var det jag orkade. Min röst var så gott som försvunnen. Ont i huvudet och i kroppen. När jag kom hem så däckade jag i soffan. Och sov 2 timmar. Älskling kom hem med mat och vi tittade på en film. Sen la vi oss runt 22. Vred och vände lite på mig innan jag somnade eftersom jag var så satans varm. När jag somnade, så sov jag. Läng, tungt, skönt, som en gris, som ett barn..... Lovely. Får väl tacka ipren för det kanske? Yeah. Jag kände mig så pass sjuk att det enligt min definition var värt att ta en ipren.

Mådde bättre idag (onsdag). Ingen feber. Bara känningar i halsen. Men det underlättade inte för min inre konflikt mellan mitt barn-jag/viljan och mitt vuxen-jag/förnuftet. Mitt barn-jag ville så fruktansvärt gärna dansa disco och ragga idag, men förnuftet sa ifrån "inte träna när du är sjuk!" Gaaahh!!! Skickade sms och frågade fröken =P om jag fick komma och titta. Det fick jag ju. Så jag åkte dit och fick lära in koreografin visuellt. Ensam var jag inte. En danskompis hade jag bredvid mig. Vi bildade sjukstuga och delade vår sorg över att inte vi inte kunde vara med och lära oss danserna praktiskt. Duktig var jag och (äntligen) skrev upp stegen, så förhoppningsvis ska jag inte vara helt lost på stegen. Håller också tummarna för att jag är tillräckligt frisk för att vara med på streeten imorgon.

Åkte hem från dansen och kollade på True Talent och en film vid 21 som jag sneglade på samtidigt som jag fastnade i atiklar/bloggar/klipp om LCHF. Fastnade alltså fram tills klockan 01.40 då Smulan kom och la sig på mig och började snutta på min tröja, vilket betydde att nu jäklar var det dags att sova =P

Förövrigt är det märkligt väder ut. Rejäla/enorma blixtar och pytte muller.