Varning för långt inlägg. Det började som ett vanligt dagboksinlägg om mina reflektioner om att åka tåg, och slutade med en tankexplosion:

Sista dagen på konferensen blev minst lika intressant och givande. Det var lite jobbigt att behöva smita tidigare till bussen eftersom jag kanske kunde missa något. Jag var inte den enda. På slutet snabbade de på så att jag hann vara med på avslutande "panels".



Sen blev det de långa stegen mot busshållplatsen. Det jag tycker är lite kul nu efteråt är att inte ett enda tåg har varit försenat. Däremot var bussen jättesen! Där och då var det mindre kul. Jag hade tänkt hinna köpa matsäck och byta in min lott vid centralen, men det var bara att glömma.

Jag hann med tåget. Lång men trevlig resa. Jag har mött många trevliga människor påvägen. T.ex. så hade jag två timmar väntetid och satte mig på ett fik. En trevlig tjej hade också väntetid så vi växlade några ord samtidigt som vi fotograferade vårt fika för dokumentation. Hon fällde en välmenande kommentar om mitt uppenbara ointresse för att få bra bilder när jag hade lämnat kvar plasten på morotskakan. Jag förklarade att jag tar bilden mest för min egen skull och inte för att det ska se aptitligt ut för någon annan eller för att få en massa likes (åter till det senare)



På sista tåget fick jag kämpa lite för att få upp väskan på hyllan. Få ner den igen var däremot fullkomligt omöjligt med mina centimeter, och han jag satt bredvid kom till undsättning.

Under gårdagen undvek jag aktiviteter som aktiverade hjärnan mer än nödvändigt. Det blev lång sovmorgon och serier med älskling. Svarade på några jobbmail.

Idag däremot var det dags att möta vardagen igen, och mer på riktigt. Det stavas UPPSTARTSVECKA. Hade första danslektionen idag och till helgen börjar alla grupper på jobbet. Fullt ös.

När jag kom hem fastnade jag framför "Alla är fotografer" på svtplay. Självförvållat, då jag valde att börja titta. Det var nämligen bara några dagar kvar innan den skulle försvinna från play och jag hade läst lite om den. Kul programidé som berör min inplastade morotskaka. Den eviga jakten på bra bilder och likes på nätet.

Återigen. Jag är smått ointresserad av denna jakt. Ibland kan jag fastna i jakten, men det varar inte särskilt länge. Speciellt inte på forum som instagram eller gamla bilddagboken. Bild är inte min grej helt enkelt. Jag tycker det är kul att titta på bilder, andras bra bilder och det är självklart kul om jag själv lyckas få en bra bild. Men jag tänker inte anstränga mig för att få en bra bild på en sketen morotskaka.

Jag minns att jag tidigare läste någon blogg som hade skrivit om just "boomen" när alla helt plötsligt blev fotografer bara för att de hade en dyr kamera. Det finns definitivt de som är bra på att ta bilder. Nu har det plötsligt blivit en självklarthet, nästan som ett måste, att man ska ha en bra kamera och ta "proffsiga" bilder. Jag vill inte ha kravet på mig att jag måste ta bra bilder med korrekt ljus, kontrast och allt vad det nu kan vara.

Jag tar bilder för mitt eget minne och ibland för att dela med vänner och familj. Bra eller inte kvittar. Både jag, mina vänner och familj förstår poängen med bilden ändå. Och jag gillar när det är oredigerat, inte arrangerat liksom och när bilden tas spontant i förbifarten.

Det kan säkert låta gnälligt om man läser det utifrån, men det är det inte. Inte heller något ont mot den trevliga tjejen. Vi skrattade åt situation och hon kommenterade vänligt och mer som ett konstaterande. Som dessutom var sant.

Jag kände att jag behövde spinna vidare på hennes uppmärksamhet. För bara några veckor sen funderade jag på att faktiskt köpa en kamera. Var den idén kom ifrån minns jag inte. Den dog iaf ganska snart då jag insåg att bild inte är min grej.

Ord är min grej.

Det är därför jag har bloggen. Min dagbok. Som dokumentation och för att skriva av mig. Med ord kan jag bäst uttrycka det jag tänker och känner.

Det är också när jag skriver som jag lär mig bäst. Som jag har antecknat genom mina år i skolan! Medlemmarna i styrelsen blev smått tagna över min mängd anteckningar efter en föreläsning.

Från en kurs på universitetet om kulturella och estetiska uttryck så fastnade jag i idén om att vi alla har något sätt att uttrycka sig på som vi är mer hemma i. Det finns något som passar alla. På vfu:n utmanade jag med att ha musik med en klass som annars brukar ha bild. Den glädjen jag såg i en pojkes ögon glömmer jag inte. Jag inbillar mig att musik var hans uttryck.

Mitt är alltså ord. Att skriva. Även att dansa, tror jag. Men där har jag inte tillräckligt med teknisk kunskap för att kunna uttrycka tankar och känslor som jag skulle önska. Skrivandet har jag praktiserat desto mer i många år.

Där slog tröttheten till och blockerade tankarna. Bara att ge efter och hoppa i säng.